Danish (MF)

Hade oflytet att råka på att jobba extra i går kväll, så farligt är det inte egentligen eftersom det är i det särklass bästa extrajobbet jag haft nämligen som målfotograf på en travbana, lugnt men fyllt av ansvar. Det som var oflyt var att jag missade lite mer än första halvlek av gårdagens Champions league omgång, som visade sig vara riktigt intense med många lag jag gillar i hetluften.

Skönt att se att Liverpool slå det onödigt hypade Barcelona med den så kallade världens bästa på plan (ärligt talat har inte Ronaldinho varit bra sen typ innan Palme dog, kanske glimtvis men inte en hel match). Trist att se Lyon inte klarade sig mot Roma, det hade varit roligt att se Kongo-Kim lite längre fram i CL, Roma är dessutom ett utomordentligt osympatiskt lag om än rätt underhållande att se. Chelsea vidare är direkt ingen skräll, de är ju rätt bra och dessutom har de den riktiga världens bästa i Makelele. Till gårdagskvällens tv-match Valencia-Inter, för den som inte är nörd som jag som faktiskt kan gilla en 0-0 match var det nog rätt trist, Valencia ville inte direkt anfalla och Inter var rätt stereotypt ändå. Det intressanta händer efter matchen då det blir full fight på plan, rätt trist att det ska sluta så men inte så förvånande. Oavsett vad vi ser är nog båda parterna lika goda kålsupare till anledningarna bakom fajten och det visar väl hur intense matchen egentligen var. 

Det senaste får mig att tänka på ett fenomen som jag inte lagt märke till förrän efter fotbolls-vm. Jag som följer diverse media angående fotboll rätt noga har lagt märke till hur anhängare av italiensk fotboll mer och mer utmålar något slags martyrskap för italiensk fotboll generellt. Det började med Zidane-Materazzi debaclet med medföljande vm-guld, där de stackars italienska fansen ondgjorde sig över att inte hela världen firade vinnarna med pukor och trumpeter. Jag misstänker att anledningen inte är missunsamhet utan för att spelarna i viss mån är osympatiska (De Rossis armbåge mot USA tex) och att laget emellanåt spelar skittråkigt (visst spelar de underbar fotboll ibland också, Pirlo är och förblir ett geni), motståndarna kanske inte är så mycket bättre men av två onda ting väljer man det minst onda. Samma fenomen dyker upp efter gårdagen, det är synd om Inter och alla andra är svin, detta lilla citat hittade jag på Svenskafans.coms artikel "Valencia skämmer ut sig"

Och Inter spelar 0-0 borta mot Valencia i en match där hemmalaget gör allt för att grisa sönder matchen (filmningar, kapningar) och inte spela fotboll och får starkt stöd i detta projekt av domaren.

Hela denna dag är en skam för fotbollen. Det är faktiskt helt otroligt att valencias spelare och funktionärer beter sig såhär efter att de precis vunnit ett stort europacupmöte.

Jag njuter storligen av att se bra fotboll, och lika mycket lider jag när jag ser sådan här skit på planen.

Första meningen är det mest intressanta då de aspekter som tas upp är det som jag iallafall håller som kännetecken för italiensk fotboll och som jag får belägg för varje gång tv4 visar en italiensk match från mitten eller botten av tabellen, eller för den delen om man ser ett toppmöte där ingen är speciellt intresserad av att anfalla. En annan detalj är också att fotboll aldrig har varit och aldrig kommer att bli en bedömningssport, vilket jag tycker många italienska lag har tagit fasta på i åratal och inte minst landslaget. Mittstycket tycker jag inte att jag behöver kommentera hur man än vänder och vrider på det så krävs det två för att dansa lambada trots att det är "the forbidden dance".

Puh, det blev mycket om lite och det finns mer att säga, men min kontenta är att sluta gnäll för i helvete Valencia vann eftersom de gjorde fler mål på bortaplan. Jag inser givetvis att man måste försöka rättfärdiga att sitt lag inte gick vidare på något sätt, det är ok, men en världskonspiration mot italiensk fotboll och att andra laget inte spelade roligt är fel väg att gå, kasta sten i glashus någon?